Nu när jag äntligen börjar känna lycka igen.
Så är jag så pass rädd att det ska bli samma sak igen så jag buttar bort dig när du kommer för nära.
Om du bara förstod hur mycket jag tycker om dig..

Jag pallar inte ångesten.
Fan.. behöver hjälp med det här.
Men vem ska man vända sig till?
Åren går, och allt blir bara värre.
Hur blir det när jag blir äldre?  hur länge till kommer jag stå ut med skiten?
Jag orkar inte leta efter ett svar, jag vet att jag aldrig kommer finna.

Det är så grymt svårt att vara stark och ha det där fejkade leendet när allt runt en rasar samman. En av mina hundar är sjuk, och vi vet inte vad det är för fel på honom.
Hundarna är verkligen mitt allt, mitt liv.
De är dom enda jag kan lita på.
Och nu, kanske en tas ifrån mig?
Livet vill mig inget väl. Varför ska jag kämpa när allt ändå blir skit senare?
Mamma och pappa bråkar som aldrig förr, och när allt läggs på mig, att jag får vara deras trasa som dom kan dra i. Jag klarar det inte längre.
Ibland känner jag för att bara sluta andas.
Ingen skulle bry sig ändå? Alla dör ju nångång.
Sånt är livet.

Jag vill inte ha julen.
Jag vill inte ha samma helvete.
Jag vill inte få skäll av pappa, att få höra att det var mitt fel att mamma drog ifrån honom.
Sedan se hur alla firade jul igenom deras fönster, medans jag fick springa mellan pappa och mamma.
Hur lyckliga alla var.
Jag vill inte se mamma gråta pga att ingen av mina syskon kommer hit och äter av all julmat hon har lagat.
Hur kan ni låta eran lillasyster få den här skiten?
Varför häver ni allt på mina axlar, lämnar mig.
Och den här julen kommer bli ännu värre, jag känner det på mig.
Jag har ingen familj längre.
Min hund är min familj, och vem lurar jag?
Jag behöver ingen mer.
Fira julen, ute. Då slipper jag dras ner under jorden av både mamma och pappas depressioner.
Har ingenstans att ta vägen.
Hjälp..

Helt sjukt att man kan gå från att älska varandra så otroligt mycket så att man dö för varandra.
Till att ignorera varann totalt.

Ska jag vara ärlig vet jag inte vad kärlek är, för om kärlek är att man kan byta ut någon ur sitt liv som man en gång sagt att man älskat utan att ens bry sig. Då vet inte jag.
Då är inte kärlek nåt jag vill vara med om.
Jag har sagt till, mina ex. Att jag älskat dom, men det är för att jag trott att det skulle hålla.
Jag har dumpat en person, en person i hela mitt liv.

Kärlek för mig är när någon inte kan leva utan en, när man känner att, om den här personen försvinner ur mitt liv. Då finns inte jag mer. Otrohet finns inte med på kartan. Och att den personen är den man respekterar mest och gör allt för. Den personen man kan springa runt hela världen om det så behövs.
Den man inte sviker om den personen har det jobbigt.
Försöker jobba på svackorna i förhållandet och inte bara ger upp.
Säger man att man älskar någon, så ser jag det som ett löfte. En säkerhet på att man stannar med den personen genom allt. Spelar ingen roll vad, så tänker man inte ens tanken på att lämna honom/henne.
Jag har blivit sviken, alla som har sagt de tre orden, har svikit sitt löfte.
Och det svider, för ibland känns det som att jag inte är älskbar. att jag bara är en mittensak.
Som folk kan ha medans dom letar efter en bättre.
Känns hopplöst, för alla runt mig hittar någon som får uppleva det där. Nåt som håller.
Varför håller det inte för mig? Vad gör jag för fel? Är jag fel?
Varför går allt så bra för dom, och aldrig för mig?
Jag vet inte.

Vad gör jag för fel?
Jag lyckas fan aldrig.

Sjuka människor finns det.

Fattar inte hur man kan lägga ut sitt eget självmord på nätet.
Jag tycker då att det är de sjukaste man kan göra.
Finns ju såna som tar efter.
Allt för många tar självmord, jag känner ett antal som har gjort det, och då är jag bara 17 år gammal.
Varav den yngsta jag känner som har gjort de bara var 13 år.
Livet har inte ens börjat.
Varför vill man avsluta det egentligen? Då är ju allt över.
När ändå döden kommer nåndag, vfr skynda på det hela?