Nu när jag äntligen börjar känna lycka igen.
Så är jag så pass rädd att det ska bli samma sak igen så jag buttar bort dig när du kommer för nära.
Om du bara förstod hur mycket jag tycker om dig..

Jag pallar inte ångesten.
Fan.. behöver hjälp med det här.
Men vem ska man vända sig till?
Åren går, och allt blir bara värre.
Hur blir det när jag blir äldre?  hur länge till kommer jag stå ut med skiten?
Jag orkar inte leta efter ett svar, jag vet att jag aldrig kommer finna.

Det är så grymt svårt att vara stark och ha det där fejkade leendet när allt runt en rasar samman. En av mina hundar är sjuk, och vi vet inte vad det är för fel på honom.
Hundarna är verkligen mitt allt, mitt liv.
De är dom enda jag kan lita på.
Och nu, kanske en tas ifrån mig?
Livet vill mig inget väl. Varför ska jag kämpa när allt ändå blir skit senare?
Mamma och pappa bråkar som aldrig förr, och när allt läggs på mig, att jag får vara deras trasa som dom kan dra i. Jag klarar det inte längre.
Ibland känner jag för att bara sluta andas.
Ingen skulle bry sig ändå? Alla dör ju nångång.
Sånt är livet.