Jag vill inte ha julen.
Jag vill inte ha samma helvete.
Jag vill inte få skäll av pappa, att få höra att det var mitt fel att mamma drog ifrån honom.
Sedan se hur alla firade jul igenom deras fönster, medans jag fick springa mellan pappa och mamma.
Hur lyckliga alla var.
Jag vill inte se mamma gråta pga att ingen av mina syskon kommer hit och äter av all julmat hon har lagat.
Hur kan ni låta eran lillasyster få den här skiten?
Varför häver ni allt på mina axlar, lämnar mig.
Och den här julen kommer bli ännu värre, jag känner det på mig.
Jag har ingen familj längre.
Min hund är min familj, och vem lurar jag?
Jag behöver ingen mer.
Fira julen, ute. Då slipper jag dras ner under jorden av både mamma och pappas depressioner.
Har ingenstans att ta vägen.
Hjälp..

Helt sjukt att man kan gå från att älska varandra så otroligt mycket så att man dö för varandra.
Till att ignorera varann totalt.

Ska jag vara ärlig vet jag inte vad kärlek är, för om kärlek är att man kan byta ut någon ur sitt liv som man en gång sagt att man älskat utan att ens bry sig. Då vet inte jag.
Då är inte kärlek nåt jag vill vara med om.
Jag har sagt till, mina ex. Att jag älskat dom, men det är för att jag trott att det skulle hålla.
Jag har dumpat en person, en person i hela mitt liv.

Kärlek för mig är när någon inte kan leva utan en, när man känner att, om den här personen försvinner ur mitt liv. Då finns inte jag mer. Otrohet finns inte med på kartan. Och att den personen är den man respekterar mest och gör allt för. Den personen man kan springa runt hela världen om det så behövs.
Den man inte sviker om den personen har det jobbigt.
Försöker jobba på svackorna i förhållandet och inte bara ger upp.
Säger man att man älskar någon, så ser jag det som ett löfte. En säkerhet på att man stannar med den personen genom allt. Spelar ingen roll vad, så tänker man inte ens tanken på att lämna honom/henne.
Jag har blivit sviken, alla som har sagt de tre orden, har svikit sitt löfte.
Och det svider, för ibland känns det som att jag inte är älskbar. att jag bara är en mittensak.
Som folk kan ha medans dom letar efter en bättre.
Känns hopplöst, för alla runt mig hittar någon som får uppleva det där. Nåt som håller.
Varför håller det inte för mig? Vad gör jag för fel? Är jag fel?
Varför går allt så bra för dom, och aldrig för mig?
Jag vet inte.

Vad gör jag för fel?
Jag lyckas fan aldrig.

Sjuka människor finns det.

Fattar inte hur man kan lägga ut sitt eget självmord på nätet.
Jag tycker då att det är de sjukaste man kan göra.
Finns ju såna som tar efter.
Allt för många tar självmord, jag känner ett antal som har gjort det, och då är jag bara 17 år gammal.
Varav den yngsta jag känner som har gjort de bara var 13 år.
Livet har inte ens börjat.
Varför vill man avsluta det egentligen? Då är ju allt över.
När ändå döden kommer nåndag, vfr skynda på det hela?

Hm!

Att du inte ens kan be om ursäkt.
Även att du lova på våran vänskap.
Men du svek, som vanligt.
Och du säger att du inte kan lita på mig...
Vad har jag gjort egentligen eftersom du säger så?

Saknaden.

Jag har aldrig i mitt liv, saknat någon som jag saknar honom.
Jag kan ligga i sängen och filosofera om hur det var, alla skratt. I flera timmar.
Vad gjorde jag för fel, tårarna tar inte slut.
Jag minns den dagen, som igår. Den dagen då vi verkligen umgicks med varandra första gången.
Hur nervös jag var medans jag väntade på busstationen.
Jag kollade ner på mina skor, i väntan på att telefonen skulle ringa. De kom två killar, vilket en av dom såg precis ut som dig.
Dom gick förbi. Då ringde min telefon.
''Hej, vart är du?''
Jag blev så paff, jag fick bara ur mig.. '' busstationen''
'' är där om två sekunder!''
Jag kände hur mitt hjärta slog frivolter i bröstet.
Såg hur den mörka bilen stannade, det var tre killar i den. En av dom var du, jag vissste inte om jag skulle gå fram till den, eller om jag skulle sitta kvar på den då iskalla bänken.
Du kom ur bilen, och då tog jag tag i min väska och gick mot dig.
''Tja bruuden! allt bra eller?''
'' uhm.. ja, med dig då?''
Jag visste inte vad jag skulle säga, din kram. Magen pirrade.
Vi satt oss i bilen, åkte omkring, köpte en korv åt korvjohan bara för att reta honom.
Jag minns allt ni sa, om fröken höger eller att man inte ska ha brud, det räcker med handen.
Jag satt och drog i mig öl bara för att jag inte visste vad jag skulle säga och jag var så fruktansvärt nervös.
Vi drog hem till några av dina kompisar, jag satt mig i deras soffa, tyst. Du pratade med alla men tittade på mig och log. Du frågade '' har du tråkigt?'' jag '' nejnej!'' ville ju inte sabba för dig, för du verkade så glad.
'' Vi drar hem och hämtar vin, så drar vi hit sen igen.'' Vi drog utåt, och jag hade glömt min väska i bilen som killarna hade drage iväg med. Men jag brydde mig inte, för första gången. Hade bara dig i huvet.
Dom kom precis när vi kom ut i korsningen, jag fick väskan och vi gick till dig, jag minns att våra axlar stötte i varann hela tiden, pirrade lika mycket varje gång. Ölen hade gjort mig lite vimsig i huvet, men jag visste vad jag sa och nervositeten hade inte lagt sig nåt alls.
Vi kom hem till dig, vi smög upp genom källarn, du frågade om vi skulle se film först innan vi drog tillbaka, jag svarade såklart ja. Jag var så frusen. Du hämtade en massa filtar och kuddar, vi la oss på den fluffiga mattan du slog på en film. Men jag kommer inte ihåg nåt från filmen för jag låg bara och tänkte på dig, du höll om min arm, låg och smekte på den. Du drog nåt skämt och vi båda började skratta, vi tittade på varann och våran första kyss inträffade.
Vårat första minne. Jag ser det framför mig, om och om igen. Hela tiden.
Jag hade haft dig på msn i evigheter, vela prata med dig hela tiden men jag vågade inte, varför skulle du vilja prata med mig liksom. Jag hade sett dig flera gånger på stan men sprungit åt andra hållet så fort jag kunde för jag ville inte att du skulle se mig, se hur ful jag va.
Du berättade en massa, om att du hade bytt plats med en gubbe på stadsbussen bara för att kolla på mig, eller att du varit på min skola tusen gånger bara för att få se mig.
Dagen vi blev tillsammans, bråket vi hade innan. Jag trodde jag skulle förlora dig.
Allt skitsnack, om henne och dig. När du sa '' kan vi inte bli tillsammans, så vi slipper det här?'' det var inne på tågstationens stora toalett. Ingen kunde sudda bort mitt leende då.
Du hade sagt att du ville fråga om de på ett romantiskt sätt, bara för att göra mig gladast på jorden. Men vet du, den sekunden, den lilla minut när du sa det där. Jag har aldrig i mitt liv varit så lycklig.
Du var verkligen allt jag ville ha.
Jag kommer fortfarande ihåg alla ord du sa, alla löften.
Var dom tomma? Jag saknar dig.
Hela tiden, och jag kan inte sluta tänka tillbaka.
Det har gått över 3 månader sen det tog slut.
Men jag känner fortfarande den känslan som jag kände då.
Jag minns, när jag fick smset '' jag vet inte om jag vill längre..''
Jag fattade inte vad som hänt, jag var glad efter, jag gick ut och rastade min systers hundar. Men efter ungefär tio minuter, jag fick ingen luft. Jag trodde mitt hjärta stannade. Kände hur tårarna började rinna, jag rusade in i mitt rum, smällde igen dörren.
Jag hade inte träffat dig på två veckor. Pga att jag var i Umeå och vi bråkade så mkt under den tiden.
Jag fick inte ur mig nåt förutom skrik, allt gjorde så ont.
Varje andetag fick jag kämpa för.
Hela min sommar, var förstörd. Jag slutade äta. Gick ner en massa i vikt.
Kunde inte ta mig ur sängen, jag drömde om dig, hur du sa att du ångrade dig. Ville börja om på nytt, med mig.
Jag vaknade av att jag grät glädjetårar, men när jag insåg att det bara var en dröm.. finns inte ord för känslan.
Enda sen det tog slut har det varit en mardröm för mig.
När jag fick reda på att du var med din nya, samma dag som det tog slut. Den dagen jag fick springa och leta dig i ösregn i tunna kläder i över 3 timmar. För du hade tjatat in mig till stan.
När jag ringde dig efter ett tag.
''Ne men jag är hemma ja.''
Jag fick sitta i två timmar själv, så grymt frusen och vänta på nattbussen.
Jag var blöt tillochmed igenom underkläderna.
Alla gånger, jag fått bära hem dig, för att du har varit för full för att stå på benen.
Jag minns min födelsedag, dagen efter skulle du och jag fira den, de var du som sa det.
När jag kom, hade du nästan däckat utanför badhuset.
Jag släpade på dig fan över 4 km. La dig i sängen och klädde av dig dom leriga kläderna.
Jag grät så mycket den kvällen, de hade hänt så många gånger.
Jag älskade dig över hela mitt hjärta.
Även fastdu höll på som du gjorde, och med dom andra brudarna. Kunde inte släppa dig.
Jag kunde inte låta bli att älska dig. Hur mycket jag än försökte, det gick inte.
Ändå var det jag som blev lämnad, ensam.
Och kan inte få tillbaka den där känslan.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, det gör ont. Så fruktansvärt ont.
Alla minnen.
Jag hör dig fortfarande i mitt huvud.
Jag älskar dig fortfarande, lika mycket som innan det tog slut.
Det kommer aldrig ändras.
Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Även fast allt är knas nu

Förstår inte varför det blev såhär dumt mellan oss.
Jag saknar den tiden, då vi kunde se på varandra utan att känna obehag, för jag vet hur du känner när du möter mig t ex i skolan. Allra helst vill du bara gå förbi och låtsas som att du inte sett mig.
Jag vill inte ens se dig i skolan eller höra folk prata om dig, för jag får världens klump i magen.
Om det blir för mycket, då brister det för mig. Jag kan verkligen inte hålla tillbaka tårarna när det gäller dig, jag förstår inte varför.
Mina kompisar kan säga '' han är inget att sakna, världens svin! kommer du inte ihåg hur han höll på? skärp dig, du är värd så mycket bättre!''
När dom säger det, blir det bara jobbigare.
Jag saknar honom, vad kan jag göra åt saken.

Förutom dom dåliga hade vi grymt bra tider också.
Det är dom som ligger närmast hjärtat och det är dom som får det att svida.
Ibland ångrar jag ingenting, men dom flesta gångerna ångrar jag allt.
Visste jag att jag skulle bli såhär sårad, skulle jag aldrig sätta mig in i situationen.
Skulle ha vänt dig ryggen till och aldrig blivit mer än det vi var, vänner.
Nu har jag både förlorat min största kärlek och min bästa vän.
För vad, 5 månaders lycka? När jag hade kunnat varit glad livet ut med just din vänskap.
Tiden var kort, men jag har aldrig i hela mitt liv, känt som jag gjorde för honoom för någon annan.
Inte ens på nära håll. Men nu är det över.
Och det finns absolut inget jag kan göra åt det.
Mer än att hoppas att vänskapen kommer tillbaka, vilket jag verkligen inte tror den kommer göra.
Vill inte ha det där fejkade smilet, de där ''jag bryr mig'' snacket, fast man inte ens menar det, eller snarare du.
Jag vet hur du fungerar.
Jag vågar inte tro på det.
Men tack för tiden som var.